Det är faktiskt ganska otroligt hur mycket man förändras när man hittar någon som är så rätt för en som Marcus är för mig. Det finns liksom ingen tråkig stund med honom och att vissa av mina kompisar kanske inte gillar honom betyder inget. Av någon anledning spelar inget annat roll, än just det faktum att vi har varandra.

Jag tror faktiskt att det är många som känner som mig men jag tror inte att det är alla som förändras posetivt, eller jag vet att det är så. Det tycker jag är så synd! Jag tycker att ens partner ska göra att man växer i sig själv, inte tvärtom. Grejen är ju att dessa personer oftast tror att de har förändrats till det bättre, vilket gör det svårare om man nu skulle få för sig att berätta sanningen. Vilket ändå inte är så lätt.

Jag tycker att det är synd att personer försvinner. De förändras så mycket att derass förra "jag" inte finns mer´. Alls! De förändras så mycket att de helt ändrar sina värderingar, smak, tankesätt och moral. De förändras helt.

Jag sitter just i den situationen att jag inte vet om jag ska berätta det för en vän eller inte. Jag vet att det skulle såra henne men jag tror också att det skulle vara en tankeställare och hjälpa till på längre sikt. Kanske skulle det vara bättre att låte henne insé det själv och när hon väl gjort det stödja henne fullt ut då istället.

Vad tycker ni? Berätta eller inte?