Jag har insätt en hel del de senaste dagarna. Vi tar alltid folk förgivet. Även om vi inte säger att vi gör det så gör vi det. Det är först i slutet vi verkligen förstår vad folk i vår omgivning betyder för oss.
Varför jag la ner bloggen finns svart på vitt här.

För första gången har jag förlorat någon som varit så speciell för mig. Någon som jag skulle kunna gjort allt för. Någon oersättlig, men cancern var starkare än vad både hon och jag var. Ingen skulle ha kunnat rädda henne och det gör ju att man känner sig otillräcklig.

Det är ett privilegium att veta att man kommer att vakna upp nästa morgon. Att veta att man är frisk och att alla i ens närhet är friska. Detta privilegium har tyvärr inte min familj haft 1½ år bakåt. Vi har varit oroliga var enda dag för min älskade moster. I fredags hände det. Det som vi nu gått och fruktat så länge. Hon hade haft ont så länge och vi alla i släkten sa att det var okej nu... Hon somnade in för sista gången.