Det finns ju förstås vissa själ till att jag inte skriver så mycket på bloggen som jag egentligen skulle vilja göra och de själen vill jag inte gå in på i detalj men det har att göra med folk i min omgivning och jag mår inte så psykiskt bra av det.

Jag har liksom lessnat nu! Jag orkar inte mer. Jag blir så himla frustrerad när folk bara är ute efter att klanka ner på andra, som att de skulle bli lyckligare och känna sig bättre för det, eller något. Visst det kommer alltid att finnas sådana människor, men alla har sin gräns och för ett tag sedan nåddes min gräns. Jag vill inte höra mer om hur illa man tycker om min pojkvän. Han är just det MIN. Inte någon annans! Det är jag som behöver trivas med honom.

Men det handlar i detta fallet inte bara om Marcus. Det handlar om flera saker som jag tycker är så låga att de inte fungerar i vardagliga samtal. Jag är (som ni hör) riktigt upprörd. Att det rör mig är en sak. Det kan jag ta. Men när jag vet att det rör andra och de inte vet om något. Det gör mig orolig för hur detta ska sluta. Det är ju inte jag som förlorar någonting. Det är inte jag som förlorar mina vänner...

Detta kanske är för mycket men jag var bara tvungen att få skriva av mig. Jag tänker på detta ofta och jag kan inte få det ut ur huvudet!

Sandra, du är min eldsjäl!♥