Jag har aldrig i hela mitt liv sagt att jag har haft någon religion, men för första gången kan jag nu säga att jag är kristen. Ända sedan min moster dog för snart ett år sedan har jag hoppats att det finns något, någonstans som kan (när jag blir tillräckligt gammal) ta mig till henne så att jag får träffa henne igen.

Någon som inte har förlorat någon så nära kan knappast förstå vad vi har gått igenom. Det är sorg i hjärtat var eviga dag och kommer så att förbli i restena av våra liv. Det kommer liksom aldrig finnas den där känslan av att allt är toppen, utan det kommer alltid vara något som fattas, den känslan är jobbig. Visst, det kommer att bli bättre med åren men det kommer aldrig bli riktigt bra.

Den 12 Juni i år är det ett år sedan allas våran älskade Anna gick bort. Ett år sen man blev stum i telefonen när man fick beskedet och ett år sedan alla spänningar släppte och man kunde slappna av, då hade hennes verk gått över. Hon blev fri från alla smärtor i världen och fick bara vila i frid.

Jag vill så gärna tro att det finns något större. Något oförklarligt. Något som kan göra så att jag, om ett tag, kan få prata, sjunga och skratta med min moster igen. Nu kan jag för första gången i hela mitt liv säga att jag tror av hela mitt hjärta. Av hela min själ och av hela min längtan.